Människans kärlek till sin nästa är världens starkaste kraftverk

A. BRODERSKÄRLEK

Den verkligt fundamentala kärleken, den vilket finns närvarande inom varenda typer från kärlek, är broderskärleken. Jag menar känslan från ansvar, vård, respekt, insikt ifall varenda ytterligare mänsklig varelse samt önskan för att göra existensen lättare för honom.

detta är detta slags kärlek Bibeln talar angående när den säger: Älska din nästa så såsom dig själv. Broderskärlek är ett kärlek mot varenda mänskliga varelser; detta utmärkande för den är just bristen på exklusivitet. ifall jag besitter lyckats förbättra ett förmåga för att älska, då måste jag helt enkelt älska mina bröder.

inom broderskärleken besitter man enstaka upplevelse från förening tillsammans med samtliga människor, från mänsklig samhörighetskänsla, från försoning tillsammans med läka världen. Broderskärleken bygger på ett kraftfull känsla från för att oss varenda är en. Skillnaderna inom talanger, intelligens samt insikt är betydelselösa inom jämförelse tillsammans med den identiskt lika mänskliga kärna likt finns inom oss varenda.

För för att nå fram mot denna väsentliga identitet är detta nödvändigt för att från periferin tränga ända in mot centrum. angående jag maximalt fäster mig nära ytan hos ett ytterligare människa, lägger jag huvudsakligen märke mot olikheterna, detta liksom skiljer oss åt.

Tränger jag in mot kärnan upptäcker jag vår väsentliga likhet, detta faktum för att oss är bröder.

Denna naturliga frändskap (relatedness) mellan centrum samt centrum - inom stället för mellan periferi samt periferi - är "central frändskap". alternativt såsom Simone Weil vackert besitter uttryckt det: " identisk mening (när t.ex. enstaka man säger mot sin hustru: Jag älskar dig) förmå artikel banala alternativt utomordentliga, alltefter sättet likt dem uttalas på.

samt detta sätt beror på djupet från den distrikt inom ett människas väsen likt orden framgår ur utan för att viljan på något sätt är kapabel göra sitt effekt gällande samt genom enunderbar överensstämmelse når dessa mening identisk distrikt hos den individ såsom lyssnar mot dem. Den lyssnande är kapabel alltså urskilja, förutsatt för att denne över skalle taget äger urskillningsförmåga, hur många värde detta finns inom orden." (Simone Weil , "Tyngden samt nåden").

Broderskärlek är ett kärlek mellan likar.

dock även likt likar är oss faktiskt ej ständigt "lika";

eftersom oss är mänskliga varelser, är oss varenda inom behov från hjälp. inom ljus mig inom morgon dig. dock för att detta behövs hjälp betyder ej för att den ene är hjälplös samt den andre kraftfull. Hjälplöshet är en övergående tillstånd ; detta vanliga samt varaktigare tillståndet är för att behärska gå samt stå på egna ben.

Och ändå, kärleken mot den hjälplösa, kärleken mot den fattige samt mot främlingen är broderskärlekens upprinnelse.

för att älska sitt eget kött samt blod är broderskärlekens upprinnelse. för att älska sitt eget kött samt blod är ingen bedrift; också djuret älskar sin unge samt tar vård ifall den. Den hjälplösa älskar sin herre samt mästare, eftersom hans liv hänger på det; barnet älskar sina föräldrar, eftersom detta behöver dem.

dock endast inom kärleken mot dem liksom ej äger sin givna ställe inom vårt liv börjar kärleken växa mot på allvar. liksom dem viktigaste målen för människokärleken gäller inom Gamla testamentet symboliskt nog den fattige, främlingen, änkan samt den faderlöse samt inom sista grabb mot samt tillsammans med arvfienden, egyptern samt edomiten.

Genom för att hysa medlidande tillsammans den hjälplösa börjar människan förbättra kärlek mot sin broder; samt inom sin kärlek mot sig själv älskar denna också den likt är inom behov från hjälp, den försvarslösa, otrygga medmänniskan. inom medlidandet ingår en element från förståelse samt identifikation.

"I kännen främlingens hjärta", heter detta inom Gamla testamentet, "ty inom voren främlingar inom Egypti land; ... älsken därför främlingen!"

(Samma tanke haruttalats från Herman Cohen inom hans "Religion der Vernunft aus den Quellen des Judentums", 2. Aufl., Frankfurt a. M. 1929, s.

168 ff.

B. MODERSKÄRLEK

Moderskärlekens natur sysslade oss redan tillsammans inom en tidigare avsnitt, där skillnaderna mellan moders- samt faderskärleken diskuterades. detta framhölls där för att moderskärleken innebär enstaka obetingad garanti för barnets liv samt behovstillfredsställelse.

dock en viktigt tillägg måste göras här. Garantin för barnets liv äger två aspekter. Den en är den vård samt detta ansvar vilket är helt oumbärliga för för att barnet skall hållas nära liv samt behärska växa. Den andra aspekten går längre än mot rent kroppslig omvårdnad.

jag tänker på den attityd likt hos barnet väcker kärlek mot existensen, liksom inger detta känslan: detta är härligt för att leva, detta är härligt för att existera enstaka små pojke alternativt flicka, detta är ett härlig värld på detta bota taget!

Båda dessa aspekter hos moderskärleken uttrycks många kortfattat inom den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapar världen samt människan. Detta svarar mot den enkla omsorgen angående samt garantin för den fysiska existensen. dock Gud stannar ej nära detta minimibehov. På varenda skapelsedag säger Gud: "Se, allt är ganska gott." När moderskärleken tar detta andra steg låter den barnet känna: detta är härligt för att äga blivit född; den inger barnet kärlek mot existensen och ej enbart ett önskan för att leva vidare.

identisk idé är kapabel sägas anlända mot formulering inom enstaka ytterligare skriftlig tecken. detta förlovade landet (land är ständigt enstaka moderssymbol) beskrivs likt "flytande från mjölk samt honung". Mjölk är symbolen för kärlekens första aspekt, den innebär vård samt garanti. Honung symboliserar livets ljuvlighet, kärleken mot existensen samt lyckan över för att leva.

dem flesta mödrar kunna ge "mjölk", dock endast jämförelsevis få från dem också "honung". För för att behärska ge "honung" måste ett mor ej endast artikel enstaka "god moder" utan också enstaka lycklig människa - samt så långt hinner ej särskilt många.

Följderna för barnet förmå knappt överskattas. Moderns kärlek mot existensen är lika smittsam likt hennes ängslan. Båda attityderna besitter djup effekt på barnets all personlighet; man kunna faktiskt indela unge - samt vuxna inom sådana liksom endast fick "mjölk" samt sådana likt fick "mjölk samt honung".

I motsats mot broderskärleken samt den erotiska kärleken, såsom båda är kärlek mellan jämlikar, är förhållandet mellan mor samt ungar mot själva sin natur en icke-jämlikhetsförhållande, varvid en parten behöver all hjälpen samt den andra lämnar den.

detta är tackar vare denna sin osjälviska, osjälviska karaktär likt moderskärleken besitter ansetts artikel den högsta formen från kärlek samt detta maximalt helgade från varenda känsloband. detta tycks emellertid vilket angående moderskärlekens verkliga höjdpunkt ej representeras från moderns kärlek mot sitt späda ungar, utan från hennes kärlek mot detta ungar såsom håller på för att bli vuxet.

inom själva verket är dem allra flesta mödrar kärleksfulla så länge barnet är många litet samt alltjämt helt samt hållet beroende från dem. dem flesta kvinnor önskar äga små människor, är lyckliga tillsammans med sitt nyfödda ungar samt vårdar detta tillsammans med största iver. Så är detta faktiskt, trots för att mödrarna ej "får" något inom gengäld från sitt unge utom en leende samt detta tillfredsställda uttrycket inom dess ansikte.

detta verkar vilket ifall denna kärleksattityd delvis besitter rötter inom enstaka instinkt vilket är gemensam för djurhonan samt människomodern. dock utom denna viktiga instinktiva faktor finns detta också särskilt mänskliga psykologiska faktorer likt är ansvariga för denna typ från moderskärlek. ett från dessa faktorer förmå betecknas likt detta narcissistiska elementet inom moderskärleken.

inom identisk mån liksom barnet alltjämt uppfattas likt ett sektion från hon själv är kapabel moderns kärlek samt personer som inte kan se dyrkan innebära en tillfredsställande från hennes narcissism. enstaka ytterligare förklaring förmå ligga ner inom moderns maktbegär alternativt äganderättskänsla.

detta hjälplösa barnet, såsom är fullständigt underkastat hennes vilja, är detta naturliga objektet för ett härsklysten kvinna från ägaretypen. Hittills besitter oss talat ifall motiv liksom visserligen är rätt vanliga, dock ändå troligen oviktigare samt relativt sällsyntare än detta motiv liksom kunna kallas nödvändigheten från transcendens.

Detta transcendensbehov hör mot dem djupaste behoven hos människan samt är en direkt utflöde ur hennes självmedvetande, ur hennes otillfredsställelse tillsammans med sin roll liksom skapad varelse, ur hennes vägran för att betrakta sin existens likt en verk från slumpen. denna behöver känna sig liksom skapare samt komma försvunnen från sin passiva roll likt skapad varelse.

detta finns många sätt för att vinna tillfredsställelse genom för att skapa; naturligast samt samtidigt lättast för att åstadkomma är moderns vård angående samt kärlek mot sin personlig alster. denna besitter nått utöver sig själv inom barnet, samt hennes kärlek mot barnet ger fras samt innehåll åt hennes liv.

(just inom mannens oförmåga för att tillfredsställa sitt transcendensbehov genom för att föda unge ligger enstaka eggelse för honom för att överskrida sitt väsens gränser genom för att producera nya föremål samt idéer.)

Men barnet måste växa. detta måste skiljas från modersskötet samt från modersbröstet; detta måste mot senaste bli ett alldeles fristående mänsklig varelse.

Moderskärlekens högsta övning är för att sörja för för att barnet växer samt utvecklas, samt därmed måste modern också önska för att hennes små människor skall frigöra sig från hon själv. Här ligger den väsentliga skillnaden inom jämförelse tillsammans den erotiska kärleken.

inom den erotiska kärleken blir två människor likt varit särskilda ett; inom moderskärleken blir två människor vilket varit en särskilda. Modern måste ej endast hitta sig inom utan rentav önska samt underlätta barnets frigörelse. detta är först på detta etapp likt moderskärleken blir ett svår arbetsuppgift, vilket den kräver osjälviskhet, fön-någa för att ge allt samt begära ingenting utom den älskades lycka.

detta är också på denna punkt såsom så många mödrar misslyckas tillsammans med sin övning för att existera kärleksfulla mödrar. Den narcissistiska, tyranniska kvinnan från ägaretyp kunna tyckas artikel enstaka "älskande" moder så länge barnet är litet. dock endast den inom djupaste fras kärleksfulla kvinna, den kvinna vilket är lyckligare Över för att ge än för att ta, likt besitter fast förankring inom sin personlig existens, förmå artikel ett kärleksfull mor när hennes små människor håller på för att frigöra sig från henne.

Moderskärleken mot detta uppväxande barnet, kärleken liksom ingenting begär för personlig sektion, är möjligen den struktur från kärlek liksom är svårast för att praktisera, samt den identifieras desto oftare felaktigt på bas från den lätthet varmed enstaka mor förmå älska sitt späda små människor.

dock just mot följd från denna svårighet kunna ett mor artikel ett verkligt kärleksfull mor endast angående denna är kapabel älska; om denna förmå älska sin man, andras ungar, främlingar, varenda mänskliga varelser. ett kvinna såsom ej är kapabel älska inom denna bemärkelse kunna existera enstaka öm mor så länge barnet är litet, dock denna förmå ej artikel enstaka kärleksfull mor samt bevisa sin uppriktiga kärlek genom för att villigt foga sig inom skilsmässan från barnet - samt efter skilsmässan fortsätta för att älska det.

C.

EROTISK KÄRLEK

Broderskärlek är kärlek mellan likar; moderskärlek är kärlek mot detta hjälplösa. Trots varenda skillnader inom övrigt hör detta mot deras gemensamma natur för att ej begränsa sig mot enstaka enda individ. angående jag älskar mitt ungar, älskar jag samtliga mina barn; ja, mer än så, jag älskar varenda små människor vilket behöver min hjälp.

Raka motsatsen gäller ifall den erotiska kärleken; här finns kravet på fullständig sammansmältning, på förening tillsammans med ett ytterligare individ. Denna kärlek är mot kurera sin natur exklusiv, ej universell; detta är möjligen också den maximalt bedrägliga struktur från kärlek liksom finns.

mot för att börja tillsammans förväxlas den ofta tillsammans med den explosiva känsloupplevelsen för att "bli" förälskad, detta plötsliga rasandet från samtliga skiljemurar mellan två tidigare främlingar.

dock liksom oss redan hörde är denna plötsliga, intima upplevelse från naturliga skäl kortlivad. När främlingen äger blivit enstaka intim vän finns detta inga fler skiljemurar för att riva, ingen plötslig närhet för att på nytt trolla fram. Den "älskade" personen känner man lika utmärkt vilket man känner sig själv, alternativt möjligen rättare sagt lika illa.

angående upplevandes från den andra personen gick mer på djupet, ifall man verkligen fick upp ögonen för gränslösheten inom hans individualitet, skulle denna andra individ ej bli så alltför välkänd - samt undret, då ett skiljemur rasar, skulle behärska inträffa på nytt varenda dygn.

dock dem flesta människor är snart färdiga tillsammans med utforskandet från både sin personlig individ samt från den andras. För dem är intimitet inom första grabb resultatet från sexuell förbindelse. samt eftersom dem uppfattar sin särskildhet från den andra personen främst likt kroppslig särskildhet, betyder kroppslig förening detsamma såsom för att övervinna särskildheten.

Men detta finns också andra faktorer likt för många människor är indikator på för att dem lyckats nå utanför sin särskildhet.

för att samtala angående sitt privata liv, sina förhoppningar samt farhågor, för att visa sig vilket man är, inklusive barnsliga samt infantila smådrag, för att förenas inom en gemensamt nyfikenhet för omvärlden - allt detta gäller för lika många triumfer över särskildheten.

mot samt tillsammans för att öppet visa vrede, hat samt fullständig bristande på självaktning tas för intimitet, vilket möjligen är förklaringen mot den förvridna form eller gestalt från attraktion såsom äkta äkta par ofta utövar på varandra, så för att dem tycks artikel intima endast inom sängen alternativt när dem får ge atmosfär åt sitt ömsesidiga hat samt ursinne.

dock samtliga dessa typer från intimitet brukar trubbas från tillsammans tiden. Följden blir för att man ser sig ifall efter kärlek tillsammans tillsammans med ett ytterligare individ, ett fräsch främling. Återigen förvandlas främlingen mot ett intim individ, återigen blir förälskelsen enstaka upplivande samt stark kunskap, samt återigen blir den efter grabb allt mindre stark, för för att slutligen följas från ett fräsch erövring, enstaka fräsch förälskelse - ständigt inom den illusoriska förhoppningen för att den nya kärleken skall bli något helt annat än dem tidigare.

Illusionen förstärks kraftigt därigenom för att den sexuella åtrån mot bota sin natur är bedräglig.

Den sexuella åtrån syftar mot enstaka sammansmältning samt är på intet vis enbart kroppslig aptit, alltså upplösning från ett generande spänning.

Tvärtom är kapabel den sexuella åtrån eggas från ångest över för att bli isolerad, från önskan för att erövra alternativt erövras, från fåfänga, från önskan för att skada alternativt rentav döda, lika ofta liksom den är kapabel provoceras från kärlek.

detta tycks tillsammans andra mening liksom angående den sexuella åtrån lätt kunde uppblandas tillsammans med samt stimuleras från varenda tänkbar kraftfull känsla, däribland kärlek. dock eftersom sexuell åtrå från dem flesta människor brukar associeras tillsammans med kärlek, drar dem ofta den felaktiga slutsatsen för att dem älskar varandra, när dem möjligen endast behöver varandra fysiskt.

Också kärleken väcker självklart längtan efter kroppslig förbindelse, dock då bortfaller elementet från glupskhet inom detta fysiska förhållandet samt likaså önskan för att erövra alternativt bli erövrad, samt inom stället tillkommer ömhet. ifall åtrån efter kroppslig förening ej inspireras från kärlek, leder den inte någonsin mot förening annat än inom orgiastisk, rent tillfällig struktur.

Sexuell attraktion skapar för stunden ett illusion från förening, dock saknas kärlek förblir främlingarna också efter "föreningen" lika hopplöst främmande för varandra såsom förut - ibland skäms dem för varandra alternativt mot samt tillsammans med hatar varandra, emedan dem efter illusionens förflyktigande känner sitt främlingskap ännu mera smärtsamt klart än förut.

Ömhet är ej alls, såsom Freud trodde, enstaka sublimering från den sexuella instinkten; den är en direkt utflöde ur broderskärleken samt är närvarande både inom dem fysiska samt dem icke-fysiska formerna från kärlek.

Den erotiska kärleken företer enstaka exklusivitet såsom saknas inom broders- samt moderskärleken.

Detta exklusiva drag inom den erotiska kärleken motiverar ett ytterligare analys. Exklusiviteten hos den erotiska kärleken tolkas ofta felaktigt vilket enstaka bindning på grund från äganderättskrav. Man ser ofta för att två personer liksom är "kära" inom varandra ej hyser minsta kärlek mot någon ytterligare.

Deras kärlek är inom själva verket enstaka egoism å deux: två människor såsom identifierar sig tillsammans med varandra samt löser sitt särskildhetsproblem genom för att fanns för sig vidga sin karaktär mot för att omfatta också den andra. dem upplever för att ensamhetskänslan försvinner, dock eftersom dem är särskilda från återstoden från mänskligheten förblir dem också särskilda från varandra samt främlingar för sig själva.

Den förening dem upplever är enstaka illusion. Den erotiska kärleken är exklusiv, dock den älskar inom den andres individ all människosläktet samt allt liksom hör existensen mot. Den är exklusiv endast inom den bemärkelsen för att jag är kapabel smälta samman fullständigt samt intensivt endast tillsammans med enstaka individ.

Den erotiska kärleken utesluter kärlek mot andra endast inom betydelsen från erotisk sammansmältning alternativt fullständig självutgivelse inom varenda livsaspekter - dock ej inom betydelsen från broderlig kärlek.

Den erotiska kärleken där den verkligen är kärlek besitter enstaka enda förutsättning: för att jag älskar min innersta varelse samt upplever den andra personen inom hennes alternativt hans innersta varelse.

inom bas samt botten är varenda människor identiskt lika; oss är samtliga sektion från en, oss är en. samt eftersom detta är så borde detta ögonskenligen ej betyda så många vem oss älskar, utan kärleken borde väsentligen grunda sig på ett viljeakt, en avgörande beslut för att ägna läka mitt liv åt enstaka ytterligare persons liv.

Detta är också förnuftsgrunden på baksidan idén ifall äktenskapets oupplöslighet, vilken gjorts gällande också ifall många sedvänja äktenskapsformer, där dem båda kontrahenterna inte någonsin själva Väljer varandra - samt ändå antas älska varandra. För vår moderna västerländska perception ter sig en sådant antagande fullständigt orimligt.

oss tror ju för att kärleken är resultatet från enstaka spontan, emotionell reaktion, från för att man plötsligt grips från ett oemotståndlig känsla. Denna perception innebär för att man uteslutande fäster avseende nära dem berörda personernas individuella egenheter, dock förbiser detta faktum för att samtliga män besitter sektion inom Adam samt varenda kvinnor inom Eva.

Man gör sig sålunda blind för enstaka viktig faktor inom den erotiska kärleken, den faktor likt heter vilja. Att älska någon är ej ett kraftfull känsla inom största allmänhet, utan detta är en avgörande, ett bedömning samt en löfte. angående kärleken endast vore ett känsla, skulle detta ej finnas någon psykologisk täckning för löftet för att älska varandra inom nöd samt lust.

Känslan kommer, samt den möjligen försvinner. Hur skall jag på förhand behärska bedöma för att den kommer för att stanna kvar för ständigt, såvida ej min papper också innefattar ett bedömning samt en avgörande?

Tar man dessa synpunkter tillsammans med inom beräkningen är detta ej svårt för att komma fram mot ståndpunkten för att kärlek uteslutande är ett viljeakt samt enstaka förpliktande papper, samt för att detta därför inom bas samt botten är rätt egalt vilka personer detta förmå röra sig ifall.

Oavsett angående äktenskapet ägde ordnats från andra alternativt fanns en utfall från individernas eget omröstning, skulle viljeakten innebära ett garanti för för att kärleken beneath varenda förhållanden skulle fortsätta.

Denna synpunkt tycks emellertid bortse från människonaturens samt den erotiska kärlekens paradoxala beskaffenhet.

oss är varenda en, samt ändå är plats samt enstaka från oss ett unik varelse, omöjlig för att duplicera. inom våra relationer mot andra återkommer identisk paradoxala drag. eftersom oss varenda är en, kunna oss älska samtliga samt envar lika många, ifall detta endast är broderskärlek detta kommer an på.

dock eftersom oss också samtliga är olika, kräver den erotiska kärleken för att detta skall föreligga vissa specifika, högeligen individuella element, liksom framkallar attraktion mellan vissa människor dock ej mellan andra.

Båda åsikterna - den ifall erotisk kärlek vilket ett rent individuell attraktion samt helt enastående företeelse mellan två specifika personer, samt den andra åsikten för att den erotiska kärleken är ett ren viljeakt - är sanna, alternativt möjligen man hellre bör säga för att varken den en alternativt den andra är riktigt verklig.

Därför är åsikten för att ett förbindelse lätt bör behärska upplösas angående den ej artar sig väl lika felaktig såsom föreställningen för att förbindelsen beneath inga förhållanden får upplösas.

D. SJÄLVKÄRLEK

(I enstaka recension från "The Sane Society" inom Pastoral Psychology sept.

1955 föreslog Paul Tillich för att man hellre borde avskaffa den mångtydiga termen "självkärlek" samt ersätta den tillsammans med "naturlig självhävdelse" alternativt "paradoxalt självaccepterande". Fast livligt medveten ifall detta förslags positiva sidor är kapabel jag ej existera helt överens tillsammans med Tillich på den punkten.

Beteckningen "självkärlek" framhäver tydligare detta paradoxala elementet inom självkärleken. Däri utsägs direkt för att kärleken är ett attityd liksom är lika mot varenda objekt, mig själv inberäknad. Man får ej glömma för att termen självkärlek inom här åsyftad fras äger ett saga.

Bibeln talar angående självkärlek när den framställer kravet "älska din nästa så såsom dig själv", och Eckhart talar angående självkärlek inom noggrant identisk mening.)

Ingen protesterar närman använder begreppet kärlek angående ett rad olika objekt, dock däremot är detta ett vida spridd åsikt för att lika förtjänstfullt såsom detta är för att älska andra, lika opassande är detta för att älska sig själv.

detta antas för att ju mer jag älskar mig själv, desto mindre älskar jag andra samt för att självkärlek är detsamma liksom själviskhet. detta är enstaka perception tillsammans med gamla anor inom västerländskt tänkande.

– Okänd Kärlek är framför allt att man ger sig själv som gåva

Calvin kallar självkärleken för enstaka "pest". (John Calvin, "Institutes of the Christian Religion", Philadelphia 1928, kap. 7, par. 4, s. 622.) Freud använder visserligen psykiatriska begrepp när denne talar angående självkärlek, dock hans värdering är identisk tillsammans Calvins. För Freud är självkärlek detsamma likt narcissism, libidons inriktning på detta egna jaget.

Narcissism är detta allra första stadiet inom människovarelsens tillväxt, samt den individ vilket längre fram inom existensen äger återgått mot detta narcissistiska etapp är oförmögen för att älska; inom extrema fall är denne sinnessjuk. Freud antar för att kärleken är enstaka manifestation från libidon, samt för att libidon antingen vänds mot andra=kärlek, alternativt också mot enstaka själv=självkärlek.

Kärlek samt självkärlek skulle sålunda ömsesidigt utesluta varandra, så för att ju mer detta finns från detta en slaget, desto mindre finns detta från detta andra. ifall självkärlek är någonting syndigt, måste osjälviskhet tydligen artikel någonting dygdigt.

Följande frågor inställer sig: Finns detta mentalt stöd för påståendet angående ett väsensbetingad motsättning mellan kärlek mot sig själv samt kärlek mot andra?

Är självkärlek detsamma såsom själviskhet, alternativt är detta fråga ifall motsatser? samt ytterligare: Är den moderna människans själviskhet autentisk ett detsamma vilket omsorgom sig själv somindivid, inklusive samtliga lärda, emotionella samt sensuella möjligheter vilket denna bär på?

besitter "hon" ej blivit en rent bihang mot sin socio-ekonomiska roll? Är hennes osjälviskhet identisk tillsammans självkärlek, alternativt förorsakas den ej tvärtom från bristande på självkärlek?

Innan oss börjar diskutera den psykologiska aspekten från själviskhet samt självkärlek bör detta först understrykas för att detta är en logiskt ohållbart antagande för att kärlek mot andra samt kärlek mot sig själv skulle ömsesidigt utesluta varandra.

angående detta är enstaka dygd för att älska min nästa inom hans egenskap från mänsklig varelse, ja, då är detta enstaka dygd samt ej ett gods - för att älska mig själv, eftersom också jag är ett mänsklig varelse. detta finns ingen definition på människan såsom utesluter just mig.

enstaka doktrin liksom yrkar på enstaka dylik avstängning är tydlig självmotsägande. Bibelordet "Älska din nästa så likt dig själv innebär för att respekt för personlig integritet inom förening tillsammans med kärlek mot samt förståelse för detta egna jaget är oskiljaktiga från respekt, kärlek samt förståelse för enstaka ytterligare individ.

Kärleken mot mitt eget jag är oskiljaktigt förenad tillsammans med kärleken mot vilken ytterligare varelse såsom helst.

Vi äger för tillfället kommit fram mot dem grundläggande psykologiska premisser på vilka slutsatserna inom vårt resonemang vilar. inom stora drag är dessa premisser följande: ej endast andra utan också oss själva är "objekt" för våra känslor samt attityder; långt ifrån för att artikel inbördes motstridande är attityderna mot andra samt mot oss själva inom bas samt botten nära förbundna med varandra (conjunctive).

tillsammans hänsyn mot detta bekymmer oss sysslar tillsammans innebär detta: kärlek mot andra samt kärlek mot oss själva är ej skilda alternativ. Tvärtom kommer oss för att hos samtliga vilket förmår älska andra hitta enstaka attityd från kärlek mot sig själva. inom princip är kärleken enstaka samt odelbar så länge detta endast är fråga ifall förbindelsen mellan skiftande "objekt" samt detta egna jaget.

Hjälp till - korrekturläs & ändra: ”Människans kärlek till sin nästa är världens starkaste kraftverk, men den saknar all farlig strålning

Sann kärlek är en formulering för ett produktiv inställning samt innefattar vård, respekt, ansvar samt förståelse. Den är ej ett affekt inom bemärkelsen för att den skulle "afficieras" från någon, utan enstaka energisk strävan efter den älskade personens välgång samt lycka, framsprungen ur ens personlig förmåga för att älska.

Att man älskar någon innebär för att man förverkligar samt koncentrerar sin förmåga för att älska.

Den trygghetsförsäkran vilket detta hör mot kärlekens natur för att skänka riktas mot den älskade personen inom hennes egenskap från inkarnation från djupt mänskliga attribut. Kärlek mot enstaka enda individ betyder samtidigt kärlek mot människan såsom sådan. detta stöt från "arbetsfördelning" - tillsammans William James formulering - likt leder mot för att man älskar sin släkt dock däremot saknar varenda känsla för "utbölingen" är indikator mot radikal oförmåga för att älska.

Kärlek mot nästan är ej vilket ofta antagits - ett ren abstraktion sekundärt utvecklad ur kärleken mot ett bestämd individ, utan är tvärtom förutsättningen för denna kärlek, även angående den relaterat till gener sett förvärvas genom för att kärleken riktar sig mot specifika individer.

Härav följer för att mitt eget jag måste inom lika hög grad artikel föremål för min kärlek såsom någon ytterligare individ.

Garantin för ens eget liv, lycka samt välgång hänger helt samt hållet på ens förmåga för att älska, dvs. på vård, respekt, ansvar samt förståelse. angående enstaka individ är mäktig produktiv kärlek, så älskar denne också sig själv; angående denne endast kan älska andra, kunna denne ej älska alls.

Om oss alltså antar för att kärlek mot enstaka själv samt mot andra inom princip är nära förbundna tillsammans varandra, hur tänker oss då förklara själviskheten, vilket ju tydlig utesluter all äkta vård ifall andra?

enstaka självisk person är endast intresserad från sig själv, önskar äga allting för sig själv, besitter inget nöje från för att ge utan endast från för att ta emot. Världen utanför betraktas endast från synpunkten från sin eventuella matnyttighet. Den själviska saknar nyfikenhet för andras behov samt respekt för deras värdighet samt integritet.

han är kapabel endastse sig själv; allt samt varenda bedöms efter sin eventuella nytta för honom personligen; denne är alltigenom oförmögen mot för att älska. Bevisar ej detta för att vård angående andra samt vård ifall sig själv obestridligt är alternativ? Resonemanget skulle hålla, angående själviskhet samt självkärlek vore identiska.

dock detta är just denna logiska kullerbytta såsom äger lett mot så många felaktiga slutsatser rörande vårt bekymmer. Långt ifrån för att existera identiska är själviskhet samt självkärlek inom realiteten motsatser. Densjälviska älskar ej sig själv för många utan för litet; inom själva verket hatar denne sig själv.

Denna bristande på kärlek mot samt vård ifall sig själv, vilket är endast en från uttrycken för hans bristande produktiva förmåga, lämnar honom tom samt nedstämd. han är tillsammans naturnödvändighet olycklig samt ivrigt angelägen angående för att snappa åt sig från existensen den tillfredsställelse likt han själv står inom vägen för.

detta är kapabel tyckas liksom angående denne pysslade alltför många tillsammans med sig själv, dock inom bas samt botten gör denne endast en misslyckat försök för att kamouflera samt hålla sig skadeslös för sitt misslyckande tillsammans för att vårda sitt jags verkliga intressen. Freud anser för att enstaka självisk individ är narcissistisk, så för att denne ger oss intryck från för att äga undandragit andra sin kärlek samt vänt den mot sig själv.

Det är riktigt för att själviska pei-so?ier är ur stånd för att älska andra, men de är ej heller inom stånd för att älska sig själva.

Det är lättare för att förstå själviskheten ifall man jämför den tillsammans omåttlig vård angående andra, vilket t.

ex. hos den överdrivet beskäftiga modern. Medan denna medvetet tror för att denna är alldeles speciellt förtjust inom sitt ungar, bär denna inom själva verket på ett djupt bortträngd fientlighet mot föremålet för sina omsorger. Hennes alltför ivriga sysslande tillsammans barnet beror ej på för att denna älskar barnet för många utan på för att denna är tvungen för att kompensera sin bristande på förmåga för att över viktig taget älska sitt barn.

Denna teori angående själviskhetens natur bekräftas från psykoanalytiska iakttagelser på fall från neurotisk "osjälviskhet", en hos ej så fåmänniskor påvisat neurossystem, vanligen förekommande hos personer vilket ej besväras från just detta symtom utan från andra därmed förbundna, t.

ex. nedstämdhet, trötthet. arbetsoförmåga, brutna kärleksförbindelser. Man ej endast ej uppfattar denna osjälviskhet vilket en "symtom"; tvärtom brukar människor ofta inom den situationen åberopa sin osjälviskhet såsom sitt enda försonande karaktärsdrag. Den "osjälviska" personen "önskar ingenting för personlig del", "lever helt samt hållet för andra" samt är stolt över för att ej betrakta sig själv såsom någonting från vikt.

dock mot sin förvåning upptäcker denne för att denne trots sin osjälviskhet är olycklig samt för att hans känslorelationer mot den närmaste omgivningen är otillfredsställande. detta fortsatta analytiska arbetet ger nära handen för att hans osjälviskhet ej saknar samband tillsammans med hans övriga symtom utan själv är en från symtomen, inom själva verket ofta detta viktigaste; för att denne är förlamad inom sin förmåga för att på detta läka taget älska samt njuta; för att denne är uppfylld från fientlighet mot existensen, samt för att på baksidan osjälviskhetens fasad döljer sig enstaka försåtlig dock ej desto mindre stark egocentricitet.

ett sådan individ kunna endast botas angående denne kunna förmå sig mot för att godta också sin osjälviskhet liksom en symtom bland dem andra, så för att hans bristande på produktivitet, dvs. själva upphovet både mot hans osjälviskhet samt hans övriga besvär, kunna rättas till.

Särskilt klart avslöjar osjälviskheten sin rätta natur genom detta effekt den besitter på andra, samt inom vår traditioner är detta oftast fråga ifall detta effekt vilket den "osjälviska" modern äger på sina små människor.

denna inbillar sig för att barnen genom hennes osjälviskhet får uppleva vad detta innebär för att bli älskad, så för att dem sedan själva äger möjlighet för att lära sig vad detta innebär för att älska. dock verkningarna från hennes osjälviskhet motsvarar på intet vis hennes förväntningar.

Barnen visar inga indikator mot den lycka man borde vänta från dem vilket är övertygade angående för att existera älskade; dem är oroliga samt spända, rädda för mammas ogillande samt ängsligt angelägna angående för att artikel mot lags. inom regel påverkas dem från mammas gömda fientlighet mot existensen, liksom dem snarare känner än uppenbart inser, samt mot senaste blir dem själva genompyrda från den.

På detta läka taget äger enstaka "osjälvisk" moder ej stort ytterligare effekt än ett självisk; skadegörelsen blir inom själva verket ofta större, eftersom mammans osjälviskhet hindrar barnen från för att bedöma hon. dem hålls inom schack från förpliktelsen för att ej göra mor sorgsen samt bibringas så beneath dygdens maskering avsky för existensen.

Den vilket besitter tillfälle för att iaktta detta påverkan ett mor tillsammans med äkta självkärlek utövar vet också för att ingenting inom högre grad bidrar mot för att skänka små människor ett upplevelse från vilket kärlek, glädje samt lycka innebär än för att bli älskade från ett mor likt älskar sig själv.

Dessa synpunkter på självkärlekens natur kunna ej sammanfattas mindre samt bättre än inom en quotation från Eckhart inom identisk ämne: "Om ni älskar dig själv, älskar ni varenda andra så liksom dig själv.

Så länge ni älskar enstaka ytterligare individ mindre än ni älskar dig själv, kommer ni ej för att verkligen lyckas älska dig själv. dock angående ni älskar varenda lika, inberäknat dig själv, kommer ni för att älska dem likt enstaka enda individ, samt denna individ ärbåde Gud samt människa.

Den människa är alltså enstaka massiv samt rättsinnig individ likt allt beneath detta denna älskar sig själv älskar varenda andra lika mycket."

Som redan tidigare påpekats framgår vårt behov från för att älska ur särskildhetsupplevelsen samt detta därav framkallade nödvändigheten för att Övervinna särskildhetsångesten genom för att uppnå förening.

Den religiösa struktur från kärlek likt kallas kärleken mot Gud är mentalt sett identisk sak. Den springer fram ur nödvändigheten för att övervinna särskildhet samt uppleva förening. inom själva verket besitter kärleken mot Gud lika många olika attribut samt aspekter likt kärleken mot människor - samt inom stort sett återkommer identisk skillnader.

I samtliga teistiska religioner, polyteistiska liksom monoteistiska, är Gud uttrycket för detta högsta värdet, för detta maximalt eftertraktade goda.

vilket "Gud" betyder inom varenda enskilt fall, beror alltså på vad man anser såsom detta maximalt åtråvärda goda för enstaka människa. För för att rätt behärska förstå innebörden från gudsbegreppet måste man följaktligen börja tillsammans ett granskning från karaktärsstrukturen hos den individ liksom dyrkar Gud.

Människosläktets tillväxt så långt oss känner mot den kunna karakteriseras likt enstaka frigörelseprocess från naturen, från modern, från blodets samt den gemensamma markens grabb.

Själva anfangen till allt författarskap är en gigantisk förmätenhet

inom början från denna tillväxt klamrar sig människan inom detta längsta fast nära detta gamla, trots för att den ursprungliga enheten tillsammans med naturen inom realiteten är upplöst. denna känner sig trygg när denna återgår mot den gamla naturbundenheten alternativt dröjer kvar inom den.

Känslan från identitet tillsammans djurens samt trädens värld är alltjämt levande, samt enhetsbehovet försöker denna alltså tillfredsställa genom för att förbli en tillsammans med naturen liksom förut. Många primitiva religioner bär vittne angående detta etapp inom utvecklingen.

en varelse förvandlas mot en totem, samt man bär djurmasker inom dem högtidligaste religiösa riter, alternativt inom krig; ja, man dyrkar en vilt såsom gud. På en senare utvecklingsstadium när människans färdigheter besitter nått upp mot hantverkarens samt konstnärens nivå samt denna ej längre är helt samt hållet beroende från naturens egna gåvor - den fruktbarhet denna tillfälligt hittar, alternativt detta varelse denna lyckas döda - förvandlar människan sina händers verk mot ett gud.

Detta är detta etapp då man dyrkar gudabilder från lera, silver alternativt guld. Människan projicerar sina egna krafter samt talanger in inom dem domstol denna skapar samt tillber sålunda på ett omväg sin personlig duglighet samt sina egna tillhörigheter. På en ännu senare etapp ger människan sina gudar mänsklig gestalt.

detta tycks såsom ifall detta är kapabel inträffa endast när denna äger blivit ännu mera tydligt medveten ifall sig själv samt inom människan äger upptäckt detta högsta samt förnämligaste "tinget" inom världen. inom denna antropomorfistiska fas från gudsdyrkan förmå oss iaktta ett tillväxt inom två dimensioner.

Den en hänför sig mot gudarnas kvinnliga respektive manliga natur samt den andra mot den mognadsgrad liksom människan äger uppnått samt likt bestämmer arten från hennes gudar liksom arten från hennes kärlek mot dem.

Låt oss börja tillsammans med utvecklingen från moderscentrerade mot faderscentrerade religioner.

Alltsedan Bachofen samt Morgan nära mitten från förra århundradet gjorde sina stora samt avgörande upptäckter - hittills emellertid inom stort sett förkastade från den akademiska fackkunskapen - stå, detta tämligen uppenbart för att detta besitter existerat ett matriarkalisk religionsfas, liksom åtminstone inom ett sektion kulturer föregick den patriarkaliska.

inom den matriarkaliska fasen är modern detta högsta väsendet. denna är gudinnan, samt denna är också auktoriteten inom släkt samt samhälle. För för att förstå dem väsentliga dragen inom den rnatriarkaliska tro behöver oss endast påminna oss vad såsom sades angående dem väsentliga dragen inom moderskärleken.

Moderskärleken är obetingad, allbeskyddande samt allutvecklande, samt eftersom den är obetingad är kapabel den ej kontrolleras alternativt förvärvas. Där den finns känner sig den älskade personen saligt lycklig, samt där den ej finns känner han sig övergiven samt ytterligt förtvivlad. eftersom modern älskar sina unge därför för att dem är hennes små människor samt ej därför för att dem är snälla alternativt lydiga alternativt möter hennes önskningar samt befallningar, är moderskärleken grundad på jämlikhet.

varenda människor är jämlikar, därför för att dem är ungar mot ett samt identisk mor, därför för att varenda är små människor mot Moder jord.

Nästa etapp inom människans tillväxt, detta enda oss äger direkt förståelse angående samt där oss ej behöver tillgripa indirekta slutsatser samt rekonstruktioner är den patriarkaliska fasen.

inom denna fas besitter modern detroniserats från sin upphöjda ställning, samt fadern äger både inom tro samt samhälle blivit detta Högsta Väsendet. detta ligger inom faderskärlekens natur för att ställa krav, fastslå principer samt stifta lagar, samt hans kärlek mot sonen beror på den senares lyhördhet för dessa krav.

Fadern föredrar den son såsom är maximalt lik honom själv, såsom är lydigast samt följaktligen lämpligast liksom efterträdare samt arvtagare mot hans ägodelar. (Den patriarkaliska samhällsutvecklingen går grabb inom grabb tillsammans privategendomens utveckling.) Detta patriarkaliska samhälle är hierarkiskt; jämlikheten mellan bröderna besitter ersatts tillsammans tävlan samt inbördes strid.

Vare sig oss tänker på dem från indien, egyptiska alternativt grekiska kulturerna alternativt på dem judiska, kristna alternativt islamitiska religionerna, är oss mitt uppe inom enstaka patriarkalisk värld tillsammans manliga gudomligheter beneath enstaka överguds ledning, alternativt också äger varenda gudar avskaffats utom den Ende, Guden.

dock eftersom människohjärtats längtan efter moderskärlek är outrotlig, förvånar detta ej för att den älskade modersgestalten inte någonsin riktigt äger kunnat fördrivas ur gudaförsamlingen. inom den judiska tro återinförs modersaspekterna från Gud speciellt inom dem olika mystiska strömningarna.

inom den katolska tro är detta Kyrkan samt Den heliga oskuld vilket symboliserar modern. samt ej ens inom protestantismen äger modersgestalten försvunnit helt samt hållet, även ifall denna är svår för att upptäcka. Luther fastslog såsom sin huvudprincip för att ingenting liksom människan gör förmå inbringa hon Guds kärlek.

Guds kärlek är Nåden; den religiösa attityden är för att hysa tillit mot denna nåd samt för att göra sig små samt hjälplös; inga goda gärningar är kapabel öva påverkan på Guds vilja - alternativt förmå honom för att älska oss, likt katolicismen påstår. Här förmå oss för övrigt klart titta för att den katolska lärosatsen ifall goda gärningar hör mot den patriarkaliska bilden; jag förmå förvärva min fars kärlek genom för att lyda samt uppfylla hans krav.

Den lutherska lärosatsen återigen bär trots sin ögonskenligen patriarkaliska karaktär inom hemlighet inom sig en matriarkaliskt element. Moderskärleken är kapabel ej förvärvas; den finns där alternativt den finns där inte; allt jag kunna göra är för att tro samt förvandla mig mot en maktlöst, hjälplöst unge.

dock detta egendomliga tillsammans med Luthers tro är för att modersgestalten äger försvunnit ur den synliga bilden samt ersatts tillsammans faderns; inom stället för vissheten angående för att bli älskad från modern besitter intensivt tvivel samt en desperat hopp angående för att trots allt behärska avlocka fadern obetingad kärlek blivit detta maximalt framträdande draget.

Det fanns nödvändigt för att diskutera denna skillnad mellan dem matriarkaliska samt dem patriarkaliska elementen inom tro för för att visa för att arten från kärleken mot Gud beror på den vikt likt tillmäts dem matriarkaliska respektive patriarkaliska religionsaspekterna.

Den patriarkaliska aspekten lär mig för att älska Gud liksom ett fader. Jag antar för att han är rättvis samt sträng, för att denne straffar samt belönar, samt för att han mot slutligen kommer för att utse mig mot sin älsklingsson, liksom Gud utvalde Abraham samt Israel, samt likt Gud utväljer sitt älsklingsfolk.

inom den matriarkaliska religionsaspekten älskar jag Gud likt ett allomfamnande moder. Jag tror på hennes kärlek, så för att oavsett angående jag är fattig samt maktlös alternativt ett syndare kommer denna för att älska mig samt ej föredra något från sina ungar framför mig; vad såsom än händer tillsammans med mig kommer denna för att hjälpa, frälsa samt förlåta mig.

Onödigt för att säga för att min kärlek mot Gud, samt Guds kärlek mot mig, ej är kapabel skiljas åt. ifall Gud är enstaka fader, älskar han mig såsom ett son, samt jag älskar honom liksom enstaka fader. angående Gud är ett moder, är både hennes samt min kärlek präglade från detta faktum.

Denna skillnad mellan faders- samt modersaspekterna från kärleken mot Gud är emellertid endast enstaka från dem faktorer vilket bestämmer arten från denna kärlek; den andra faktorn är den mognadsgrad vilket individen äger nått, dvs.

inom sin perception från samt inom sin kärlek mot Gud.

Alltsedan människosläktets tillväxt kastade ifall från moderscentrerad mot faderscentrerad samhälls- samt religionsstruktur förmå oss följa den mognande kärlekens tillväxt huvudsakligen inom den patriarkaliska religionsutvecklingens form eller gestalt.

“Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning

(Detta gäller speciellt ifall Västerns monoteistiska religioner. inom dem från indien religionerna bevarade modersgestalterna ett hel sektion effekt, t. ex. gudinnan Kali; inom buddism samt taoism saknade begreppet Gud - alternativt Gudinna - större innebörd, även ifall detta ej eliminerades fullständigt.)

I början från denna tillväxt påträffar oss ett despotisk, svartsjuk Gud, likt betraktar den människa denne själv skapat likt sin egendom samt anser sig äga rätt för att behandla hon efter gottfinnande.

Detta är den religionsfas inom vilken Gud driver ut människan urparadiset, ifall denna äter från kunskapens träd samt mot äventyrs själv blir Gud; detta är den fas då Gud beslutar utrota människosläktet genom enstaka syndaflod, eftersom ingen är honom mot lags utom älsklingssonen Noa; detta är den fas inom vilken Gud begär från Abraham för att han skall döda sin ende samt älskade son Isak, för för att bevisa sin kärlek mot Gud genom enstaka papper från yttersta lydnad.

dock samtidigt börjar ett färsk fas; Gud ingår en förbund tillsammans med Noa, inom vilket han lovar för att inte någonsin mer förgöra människosläktet, en förbund likt också är förpliktande för honom själv. denne är ej endast bunden från sina löften utan också förpliktad från sin personlig princip, rättvisans princip, samt på grund från denna princip måste Gud ge vika för Abrahams föreställningar för att skona Sodom ifall detta fanns åtminstone tio rättfärdiga där.

dock utvecklingen går längre än mot för att förvandla Gud från despotisk stamhövding mot älskande fader, ett fader såsom själv är ansvarig för att iaktta dem principer denne inskärpt; tendensen går inom den riktningen för att Gud från fadersgestalt förvandlas mot ett emblem för sina principer, principerna rättvisa, sanning samt kärlek.

Gud är sanning, Gud är rättvisa. beneath denna tillväxt upphör Gud för att existera ett individ, ett man, ett fader; han blir mot tecken för enstaka enhetsprincip bortom fenomenens mångfald, mot visionen från den växtdel liksom enstaka gång skall spira ur den andliga sådden inom människan.

Gud är kapabel ej äga en namn. en namn betecknar ständigt en domstol, enstaka individ, någonting ändligt. Hur skulle Gud behärska äga en namn, när denne ej är ett individ samt ej en ting?

Det maximalt iögonenfallande tecknet mot denna förändring finner oss inom den bibliska berättelsen ifall Guds uppenbarelse för Moses när Moses talar angående för honom för att hebréerna ej kommer för att tro för att Gud besitter sänt honom, angående denne ej kunna nämna Guds namn för dem.

(Hur skulle avgudadyrkare behärska förstå sig på enstaka namnlös Gud, när detta enda utmärkande för ett idol är just för att äga en namn?) Gud ger tillsammans sig. han omtalar för Moses för att hans namn är: "jag är den jag är." "jag-är är mitt namn." "jag-är" betyder för att Gud ej är ändlig, ej enstaka individ, ej ett "varelse".

Den korrektaste översättningen från meningen skulle bli: prata ifall för dem för att "mitt namn är namnlös". Förbudet mot för att göra någon foto från Gud, för att missbruka hans namn samt mot slutligen för att över skalle taget uttala hans namn äger identisk avsikt för att befria människan från vanföreställningen för att Gud är ett fader, för att denne är enstaka individ.

beneath den följande teologiska utvecklingen lever idén vidare inom principen för att ej ens tilldela Gud något positivt en egenskap eller ett kännetecken. för att säga angående Gud för att han är vis, kraftfull samt god skulle återigen förvandla Gud mot ett person; detta mesta jag är kapabel göra är för att uppräkna negativa en egenskap eller ett kännetecken, för att hävda för att han ej är ändlig, ej ovänlig, ej orättfärdig.

ju mer jag vet vilket Gud inte är, desto mer insikt äger jag ifall Gud. (Jämför Maimonides perception från Guds negativa en egenskap eller ett kännetecken inom "The Guide for the Perplexed".)

Att fullfölja monoteismens idé inom samtliga dess logiska konsekvenser är kapabel endast leda mot enstaka slutsats: för att ej alls nämna Gud nära namn, för att ej prata angående Gud.

Då blir Gud vad han potentiellt är inom den monoteistiska teologin, nämligen den namnlöse, en stämmande försök för att tolka den objekt såsom döljer sig bortom fenomenens mångfald, grunden mot all existens; Gud blir sanning, tro samt rättvisa. Gud är jag, eftersom jag är människa.

Alldeles tydlig måste denna tillväxt från enstaka antropomorfistisk mot enstaka rent monoteistisk princip inom bas förvandla människans kärlek mot Gud.

Abrahams Gud förmå älskas alternativt fruktas vilket enstaka fader, allt eftersom förlåtelse alternativt vrede dominerar bilden. samt angående Gud är fader, är jag barnet. Jag besitter ännu ej fullständigt frigjort mig från min autistiska längtan efter allvetande samt allmakt. Ännu äger jag ej hunnit tillräckligt långt inom objektivitet för för att inse min begränsning likt mänsklig varelse, min okunnighet samt min hjälplöshet.

vilket en unge begär jag alltjämt för att detta skall finnas enstaka far vilket räddar mig, liksom iakttar mig samt likt straffar mig, ett far liksom tycker ifall mig när jag är lydig, liksom blir smickrad när jag berömmer honom samt blir vred när jag är olydig. detta är alldeles tydlig för att dem flesta människor inom sin personliga tillväxt ej äger höjt sig över detta infantila etapp, samt därför är tron på Gud för dem flesta människor tron på enstaka hjälpande fader - enstaka barnslig illusion.

samt även ifall denna religionsuppfattning besitter övervunnits från några från människosläktets stora lärare jämte enstaka mindre sektion från den övriga mänskligheten, är den alltjämt religionens förhärskande form.

Allt detta är obestridligen riktigt, samt såtillvida är den bedömning från gudsidén likt framlades från Freud fullständigt inom sin ordning.

Misstaget låg inom för att denne förbisåg den andra aspekten från den monoteistiska tro, dess verkliga kärna,, likt tillsammans logisk nödvändighet leder fram mot enstaka detaljerad motsatt gudsuppfattning. Den sant religiösa personligheten, liksom håller sig mot dem väsentliga dragen inom den monoteistiska gudsuppfattningen, ber ej angående någonting samt väntar ej någonting från Gud; denne älskar ej Gud såsom barnet älskar sin far alternativt sin mor; denne besitter redan lärt så resehandling många ödmjukhet för att denne är medveten ifall sin begränsning samt vet för att han ingenting vet ifall Gud; Gud blir för honom enstaka tecken, inom vilken människan på en tidigare utvecklingsstadium besitter nedlagt summan från allt detta vilket människan strävar fram emot: detta andliga livets, sanningens, kärlekens samt rättvisans rike.

han äger enstaka fast tro på dem principer Gud representerar; han tänker sanning, lever kärlek samt rättvisa samt bedömer värdet från sitt liv uteslutande efter den möjlighet detta ger honom för att fullständigare förbättra sina inre krafter - för honom den enda realitet vilket betyder något, detta enda objekt denne ägnar sin "yttersta omsorg"; samt mot slutligen talar han ej längre ifall Gud, nämner ej ens hans namn.

för att älska Gud - angående han över skalle använder detta formulering - skulle alltså betyda för att längta efter för att förbättra all sin förmåga för att älska, för att behärska förverkliga allt detta såsom "Gud" representerar inom hans innersta väsen.

Från den synpunkten är den logiska följden från detta monoteistiska tänkandet för att förkasta all "teo-logi", all "kunskap ifall Gud".

dock detta kvarstår ändå ett viss skillnad mellan ett sådan radikal icke-teologisk inställning samt en icke-teistiskt struktur från t. ex. buddistisk alternativt taoistisk typ.

I varenda teistiska struktur, inklusive mystikernas icke-teologiska, förutsätts för att den andliga världen är enstaka realitet, enstaka värld utanför människans räckvidd, såsom ger fras samt värde åt hennes andliga krafter samt åt hennes strävan efter frälsning samt pånyttfödelse.

inom en icke-teistiskt struktur existerar detta ej någon andlig värld utanför människan alternativt utanför hennes räckvidd. Kärlekens, förnuftets samt rättvisans värld existerar vilket ett realitet endast därför för att samt inom den utsträckning likt människan besitter kunnat förbättra dessa krafter inom sig beneath läka sin utvecklingsprocess.

Sett från denna synpunkt äger existensen ingen ytterligare fras än den liksom människan själv lägger in inom det; människan är ytterligt isolerad, utom försåvitt denna hjälper sin nästa.

Efter allt detta anförande angående kärleken mot Gud önskar jag göra uppenbart för att jag själv ej delar den teistiska uppfattningen, samt för att för mig "Gud" endast är ett historiskt betingad föreställning, inom vilken människor beneath ett bestämd historisk epok äger velat uttrycka sin upplevelse från dem högre krafterna inom sig själva samt sin längtan efter sanning samt objekt.

dock jag tror också för att ett strikt monoteism samt ett inom sista grabb på den andliga verkligheten oavlåtligt syftande icke-teism ej behöver leda mot sådana konsekvenser för att dem båda synpunkterna - samtliga skillnader mot trots - nödgas kollidera tillsammans varandra.

Här öppnar sig emellertid ett färsk dimension på frågan angående kärleken mot Gud, liksom måste diskuteras innan oss är kapabel ta ställning mot läka detta komplicerade bekymmer.

Jag syftar på ett fundamental skillnad inom den religiösa attityden mellan Öst (Kina samt Indien) samt Väst, ett skillnad såsom är möjlig för att uttrycka inom logiska begreppsformer. Alltsedan Aristoteles äger Västerlandet följt den aristoteliska filosofins logiska principer. Denna logik grundar sig på identitetslagen, vilket utsäger för att A är A; motsägelselagen (A är icke icke-A) samt lagen ifall detta uteslutna tredjeplats (A kunna ej artikel A och icke-A, varken A alternativt icke-A).

Aristoteles redovisar många uppenbart sin ståndpunkt inom följande mening: "Det är omöjligt för identisk domstol för att samtidigt samt inom identisk hänseende tillhöra samt icke tillhöra identisk ting; samt vilket ytterligare distinktioner såsom kunna tillfogas för för att bemöta dialektiska invändningar, tillfoga dem.

Detta är sålunda den vissaste från varenda principer. . ." (Aristoteles, "Metafysiken".)

Detta axiom inom den aristoteliska logiken besitter så grundligt genomsyrat våra tankevanor för att den känns "naturlig" samt självklar, medan återigen påståendet för att X är A och icke-A förefaller oss meningslöst.

(Naturligtvis hänför sig påståendet mot läka subjektet X nära en bestämt tillfälle, ej mot X idag samt X senare alternativt mot enstaka aspekt från X uppställd gentemot ett ytterligare aspekt från X.)

I tydlig motsats mot aristotelisk logik står vilket man skulle behärska kalla paradoxal logik, som antar för att A samt icke-A ej ömsesidigt utesluter varandra liksom predikat mot X.

Denna paradoxala logik fanns förhärskande inom indiskt samt kinesiskt tänkande, inom Herakleitos tänkesätt samt blev sedermera beneath benämningen dialektik den tänkesätt vilket odlades från Hegel samt Marx. Den paradoxala logikens huvudregel äger tydligt formulerats från Lao-tsi. "Ord vilket är strikt sanna tycks artikel paradoxala." (Lao-tsi, "Tao teh-king".)

Och från Chung-tsi: "Det vilket är en är en.

detta vilket är icke-ett är också ett." Dessa paradoxalt logiska formuleringar framlägger en positivt påstående: det är samt är ej. En ytterligare beskrivning är negativ: det är varken detta en alternativt detta andra. Det förra uttryckssättet förekommer inom detta taoistiska tänkandet, hos Herakleitos samt inom den hegelska dialektiken; den senare formuleringen är vanlig inom den från indien filosofin.

ett mera omfattande redogörelse för skillnaden mellan den aristoteliska samt den paradoxala logiken ligger utanför ramen från denna litteratur.

dock jag önskar ge ytterligare en par belysande modell för för att göra principen mera begriplig. Den paradoxala logiken äger inom detta västerländska tänkandet fått sitt allra första formulering inom Herakleitos tänkesätt. Herakleitos utgår från för att konflikten mellan motsatser ärgrundvalen mot all existens.

"Man förstår inte", säger han, "att den all-Ene inom strid tillsammans med sig själv är identisk tillsammans sig själv: motstridande harmoni, som inom bågen samt inom lyran."( W. Capelle, anf. arb., s. 47.) alternativt ännu tydligare: "Vi stiger ned inom identisk älv, samt ändå ej inom samma; det är oss, samt detta är ej vi."(anf.

arb.) Eller: "Ett samt identisk manifesterar sig inom tingen vilket levande samt dött, vakande samt sovande, ungt samt gammalt." (anf. arb., s.133.)

inom Lao-tsis tänkesätt uttrycks identisk idé ännu mer poetiskt. en karakteristiskt modell på taoistiskt paradoxalt tänkande är följande sats: "Tyngden är roten mot lättbeten; orörligheten är härskare över rörelsen." (Mueller, anf.

arb., s. 69).

Eller: "I sitt regelbundna lopp gör Tao ingenting, samt därför finns detta ingenting han ej gör." (anf. arb., s. 79). Eller: "Mina mening är många lätta för att förstå samt många lätta för att praktisera; dock detta finns ingen inom världen likt förmå förstå dem, samt ingen såsom förmå praktisera dem." (anf.

arb., s. 112). inom taoistiskt liksom inom indiskt samt sokratiskt tänkande är kapabel vår tanke ej leda oss högre än mot vetskap angående för att oss ingenting vet. "Att känna till samt likväl [tro] för att oss ej vet, är den högsta [punkt oss är kapabel nå]; för att ej känna till [och likväl tro] för att oss vet, är enstaka sjukdom." (anf.

arb., s. 113) enstaka sådan tänkesätt måste följdriktigt leda mot för att den högste Guden ej förmå nämnas nära namn. Den yttersta verkligheten, detta yttersta en, är kapabel ej fångas inom mening alternativt inom tanke. alternativt tillsammans med Lao-tsis uttryck: "Den Tao vilket kunna trampas är ej den beständiga samt oföränderliga Tao.

detta namn likt är kapabel nämnas är ej detta beständiga samt oföränderliga namnet."(W. Capelle, anf. arb., s.47) alternativt tillsammans ett ytterligare formulering: "Vi ser på detta, samt oss ser detta ej, samt oss ger detta namnet detta 'Likformiga' (Equable). oss lyssnar mot detta, samt oss hör detta ej, samt oss ger detta namnet detta 'Ohörbara'.

oss försöker gripa detta, samt oss får ej grepp ifall detta, samt oss ger detta namnet detta 'Spetsfundiga'. tillsammans attribut såsom dessa tre kunna detta ej göras mot föremål för beskrivning; samt därför blandar oss ihop dem samt får detta Ena."(anf. arb., s. 57) samt mot senaste ytterligare ett beskrivning från identisk idé: "Den likt känner [Tao] bryr sig ej angående för att prata [om det]; den likt är [redo att] prata angående detta, han känner detta inte."( anf.

arb., s. 100).

Hindufilosofin uppehöll sig nära relationen mellan mångfalden (av fenomen) samt enheten (Braman). dock den paradoxala filosofin får varken inom Indien alternativt inom Kina förväxlas tillsammans den dualistiska ståndpunkten. Harmonin (enheten) består från den konfliktställning liksom den växer fram ur.

"Det hinduiska tänkandet kretsade från första början kring paradoxen från samtidig antagonism samt identitet mellan fenomenvärldens manifesta krafter samt former. .."( H. R. Zitnmer, "Philosophies of India", London 1955). Den yttersta makten inom universum liksom inom människan ligger utanför både förnuftets samt sinnenas sfär.

detta ärdärför "varken detta en alternativt detta andra. dock likt Zimmer anmärker: "Det råder ingen motstridighet mellan verkligt samt osannolikt inom denna strikt icke-dualistiska erfarenhet."( anf. arb) inom sitt sökande efter enheten bortom mångfalden kom hindufilosoferna fram mot slutsatsen för att detta begreppsliga motsatspar ej återspeglar tingens utan endast detta iakttagande medvetandets beskaffenhet.

Den begripande tanken måste gå utöver sig själv för för att behärska fatta den sanna verkligheten. Polariteten från motsatser är ett kategori inom människans kännedom, dock ej inom samt för sig en verklighetselement. inom Rigveda uttrycks principen inom denna form: "jag är bådadera, livskraften samt detta materiella existensen, båda två på identisk gång." Denna ytterligtgående följd från idén för att tanken endast är kapabel titta tydligt inom motsatser besitter

fått ett ännu mer drastisk tillspetsning inom detta vedantiska tänkandet, såsom postulerar för att tanken - tillsammans all sin urskiljning - endast är "en mer spetsfundig okunnighetens horisont, inom själva verket detta spetsfundigaste från varenda mayas påhitt".( anf.

arb., s. 424)

Den paradoxala logiken leder fram mot viktiga slutsatser rörande gudsbegreppet. eftersom Gud representerar den yttersta verkligheten, samt eftersom detta mänskliga medvetandet uppfattar verkligheten inom motsägelser, kunna intet positivt påstående göras orn Gud. inom Vedanta betraktas föreställningen ifall enstaka allvetande samt allsmäktig Gud såsom den yttersta punkt vilket ligger inom okunnighetens räckvidd.(Zimmer, anf.

arb., s. 424) oss ser här sambandet både tillsammans Taos namnlöshet, tillsammans med detta namnlösa namnet på den Gud likt uppenbarar sig för Moses samt tillsammans med detta "Absoluta Intet" hos Eckhart. Den yttersta verkligheten är kapabel människan endastm närma sig från detta negativa, inte någonsin från detta positiva hållet.

"Här inom tiden är kapabel människan ej känna till vilket Gud är, äve,, angående denna inte någonsin så uppenbart är medveten ifall vad Gud ej är ... Sålunda tillfreds tillsammans intet ropar själen efter detta allra högsta goda." För Eckhart "är den Gudomlige Ene enstaka negeringarnas negering samt en förnekandenas förnekande ...

varenda skapad varelse är ett levande negation: den ene förnekar för att den är den andre." samt tillsammans en ytterligare logiskt steg blir Gud för Eckhart "Det Absoluta Intet", liksom den yttersta realiteten för kabbala är "En Sof", Den Gränslöse.

Jag besitter samtalat om skillnaden mellan aristotelisk samt paradoxal logik för för att bereda marken för ett viktig skillnad inom uppfattningen från kärleken mot Gud.

Den paradoxala logikens lärofader påstår för att människan förmå fatta realiteten endast inom motsägelser samt för att denna inte någonsin inom tanken kan fatta den yttersta realiteten-enheten, detta en "i sig". Detta ägde mot följd för att man ej liksom yttersta mål försökte hitta en svar inom tanken. Tanken kunna endast leda oss fram mot insikten för att den är ur stånd för att ge oss detta slutgiltiga svaret.

Tankens värld sitter evigt fast inom sin motsägelse. Därför är detta inom sista grabb ej tanken utan handlingen, enhetsupplevelsen, likt låter oss gripa tag inom verkligheten.

Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och

Den paradoxala logiken mynnar sålunda ut inom slutsatsen för att kärlek mot Gud ej är insikt angående Gud inom tanken, samt ej heller tanken på ens kärlek mot Gud, utan detta för att man inom papper upplever enheten tillsammans med Gud.

På detta sättet måste man komma för att starkt betona detta rätta sättet för att leva.

Allt inom människans liv, varenda obetydlig alternativt betydande papper, är inriktat på förståelse angående Gud, dock ej på insikt inom rätt tanke utan inom rätt papper. Detta ser man klart inom dem orientaliska religionerna. Både inom hindufilosofi, buddism samt taoism är religionens yttersta mål ej rätt tro utan rätt handlande.

Detsamma bevittnar oss inom den judiska tro. Någon splittring inom trosfrågor äger knappast någonsin förekommit inom den judiska traditionen (det enda märkliga undantaget, schismen mellan fariséer samt sadducéer, fanns inom bas samt botten enstaka konflikt mellan två motsatta sociala klasser). Den starkaste tonvikten inom judisk religiositet låg (särskilt från samt tillsammans med tiden för Kristi födelse) på detta rätta sättet för att leva, judisk lag (ordet besitter reellt identisk innebörd liksom Tao).

Under nyare tidsperiod besitter identisk princip uttryckts inom Spinozas, Marx' samt Freuds tänkande.

inom Spinozas tänkesätt äger accenten flyttats över från rätt tro mot rätt livsföring. Marx fastslår identisk princip inom sitt yttrande: "Filosoferna besitter tolkat världen på olika sätt - vår arbetsuppgift är för att förvandla den." samt Freuds paradoxala logik slutligen leder honom fram mot den psykoanalytiska terapiprocessens ständigt djupnande självupplevelse.

På den paradoxala logikens ståndpunkt ligger likt saat tonvikten ej på tänkandet utan på handlingen, dock attityden fick åtskilliga andra följder.

Först samt främst skapade den underlaget för den tolerans som möter oss inom Indiens samt Kinas religiösa tillväxt. ifall rätt tänkande ej ärden yttersta sanningen samt ej vägen mot frälsning, finns detta heller ingen anledning för att bekämpa andra likt besitter kommit fram mot avvikande formuleringar inom sitt tänkande.

Denna tolerans belyses förträffligt inom parabeln angående männen vilket inom djupaste mörker försöker förklara ett stort landdjur. ett från dem rörde nära snabeln samt sade: "Detta varelse liknar en vattenledningsrör." ett ytterligare rörde nära dess öra samt sade: "Detta vilt liknar ett solfjäder." samt ett tredjeplats rörde nära djurets ben samt beskrev detta vilket ett pelare.

För detta andra ledde den paradoxala ståndpunkten sna.

rare mot enstaka kraftfull betoning från människans inre förvandling än mot dogmatism samt vetenskaplighet. Från indisk, kinesisk samt allmänt mystisk ståndpunkt är människans religiösa arbetsuppgift ej för att tänka rätt utan för att handla rätt och/eller för att bli en tillsammans med detta en inom den koncentrerade meditationens akt.

Raka motsatsen gäller angående huvudströmningen inom detta västerländska tänkandet.

eftersom man hoppades hitta den yttersta sanningen inom rätt tänkande, lades den starkare tonvikten på tänkandet, även angående rätt handlande också ansågs betydelsefullt. beneath loppet från den religiösa utvecklingen äger detta lett mot uppställande från dogmer - beneath ändlösa gräl angående formuleringarna - samt mot intolerans mot den "icke-troende" alternativt kättaren.

Vidare kom man för att starkt betona tron på Gud såsom detta egentliga huvudmålet för den religiösa människans nyfikenhet, även ifall man självklart ej glömde för att detta också plats enstaka fråga angående för att leva rätt. ej desto mindre kände sig den individ liksom trodde på Gud - även angående han ej upplevdeGud - överlägsen den likt upplevde Gud dock ej "trodde" på honom.

Detta starka eftertryck på tänkandet besitter haft ett ytterligare samt historiskt många nödvändig följd.

Föreställningen för att man finner sanningen inom tanken besitter ej endast lett mot dogm utan också mot vetenskap.

Av alla mänskliga passioner är kärleken den starkaste, ty den angriper tillfälligt huvudet, hjärtat och sinnena

inom detta vetenskapliga tänkandet är detta enda viktiga för att man tänker rätt, både från den lärda ärlighetens synpunkt samt från synpunkten från den praktiska tillämpningen, dvs. tekniken.

Kort sagt: detta paradoxala tänkandet ledde mot tolerans samt strävan efter självförvandling; den aristoteliska ståndpunkten ledde mot dogm samt vetenskap - mot den kristna kyrkan samt mot upptäckten från atomenergin.

Vilka följder denna skillnad fnellafi dem bbada ståndpunkterna ägde för problemet angående kärleken mot Gud äger redan framgått från vår undersökning, varför oss här endast behöver summera inom korthet.

I Västerns stora religioner är kärlek mot Gud inom stort sett detsamma såsom tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek.

Kärleken mot Gud är väsentligen enstaka skarpsinnig angelägenhet. inom dem österländska religionerna samt inom mystiken återigen är kärleken mot Gud enstaka stark känsloupplevelse från enheten, oupplösligt förbunden tillsammans uttrycket för denna kärlek inom varenda papper beneath livets gång.

Den maximalt radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: "Om jag sålunda förvandlas mot Gud, samt denne gör mig mot en tillsammans med Sig Själv, då, nära den levande Guden, är detta ingen skillnad mellan oss ... Somliga människor inbillar sig för att dem skall titta Gud, vilket angående han stod där borta samt dem själva här, dock så skall detta ej bli.

Gud samt jag, oss är en. Genom för att jag känner Gud, tar jag honom mot mig. Genom för att älska Gud genomtränger jag honom."

Vi är kapabel för tillfället återknyta mot ett nödvändig parallell mellan kärleken mot föräldrarna samt kärleken mot Gud. Barnet är från första början fast bundet nära modern likt "grunden mot allt vara".

detta känner sig hjälplöst samt behöver moderns allomfamnande kärlek. Sedermera vänder detta sig mot fadern likt en nytt centrum för sin tillgiven, eftersom fadern är den normgivande principen för tänkande samt handlande; på detta etapp drivs detta från sitt behov från för att vinna faderns gillande samt undvika hans misshag.

På den att vara berusad eller övermättad mognadens etapp äger detta frigjort sia från modern samt fadern inom deras egenskap från beskyddande samt befallande makter; inom stället besitter detta upprättat moders- samt fadersprinciperna inom sig självt. detta besitter blivit sin personlig far samt sin personlig Mor; detta är far samt mor.

inom människosläktets saga ser oss - samt kunde vänta oss - identisk utveckling: från den begynnande kärleken mot Gud inom form eller gestalt från enstaka hjälplös bindning nära ett modersgudomlighet, via lydnadsförhållandet mot enstaka fadersgudomlighet fram mot detta mogna etapp då Gud upphör för att artikel enstaka yttre auktoritet, då människan besitter införlivat tillsammans med sitt väsen principerna för kärlek samt rättvisa, då denna besitter blivit en tillsammans Gud, samt slutligen mot den punkt då människan endast talar ifall Gud inom poetisk, symbolisk mening.

Av dem anförda synpunkterna följer för att kärleken mot Gud ej kunna skiljas från kärleken mot föräldrarna.

angående ett individ ej frigör sig från den incestuösa bindningen nära modern, klanen, nationen, angående han stannar kvar inom barnsligt beroende från ett straffande samt belönande fader alternativt någon ytterligare auktoritet, är kapabel hans kärlek mot Gud ej nå högre mognadsgrad; då äger hans tro identisk karaktär likt beneath den tidigare religionsfas då Gud uppfattades såsom ett allbeskyddande moder alternativt likt enstaka straffande-belönande fader.

I vår personlig tids tro finner oss samtliga faser representerade, från dem allra första samt primitivaste samt mot dem högsta, alltjämt befintlig.

termen "Gud" får beteckna allting, från stamhövdingen mot "Det Absoluta Intet". På identisk sätt bevarar - liksom Freud äger påvisat - varenda individ inom sitt undermedvetna samtliga stadier, från samt tillsammans detta hjälplösa barnets. Frågan är endast hur långt denne äger vuxit.

ett sak är viss: individens kärlek mot Gud äger identisk karaktär vilket hans kärlek mot människor, samt dessutom: för att den verkliga arten från hans kärlek mot Gud samt människor ofta är omedveten, eftersom den besitter förklätts samt rationaliserats från hans mera mogna föreställning om sin kärlek.

Därtill kommer för att enstaka persons människokärlek, fastän direkt inbäddad inom familjerelationernas mönster, inom sista grabb visar sig existera bestämd från strukturen inom detta samhälle denne tillhör. ifall denna struktur äger formen från underkastelse beneath ett auktoritet - indifferent ifall namngiven alternativt anonym, exempelvis majoritetens åsiktstvång - måste hans gudsföreställning existera infantil samt ej ens avlägset påminna ifall den mogna perception oss finner så många löftesrika spår från inom den monoteistiska religionens saga.

(Jämför tillsammans Principernas förklaring från Kärlek!)

Till 1:a sidan